Varför du inte bör konvertera hormonnivåer eller enheter mellan saliv- och blodprov

När man testar hormoner som kortisol, DHEA, testosteron, östrogen eller progesteron är det viktigt att förstå att saliv- och blodtester mäter olika former av dessa hormoner – och deras värden ska inte jämföras eller omvandlas direkt.

Salivtester mäter den fria (bioaktiva) hormonen – den del som är aktiv och tillgänglig för kroppen att använda. Blodtester (serum eller plasma) mäter vanligtvis den totala hormonmängden – vilket inkluderar både den aktiva (fria) delen och den inaktiva (proteinbundna) delen. Eftersom mängden fri hormon bara utgör en liten del av det totala, kommer ett värde från ett salivtest naturligt att vara mycket lägre än ett blodtestresultat, och de anges i olika enheter.

Salivprover analyseras vanligtvis med metoder som är optimerade för mycket små hormonkoncentrationer (t.ex. pg/mL eller pmol/L). Blodprover, däremot, är anpassade för att upptäcka högre koncentrationer och använder enheter som ng/mL eller nmol/L.

Eftersom saliv- och blodtester mäter olika biologiska komponenter med olika teknologier finns det ingen tillförlitlig formel för att omvandla resultaten mellan dem. Därför använder varje test enheter som är specifika för sin metod för att säkerställa att resultaten är meningsfulla och korrekta.

Vi presenterar alltid dina resultat i den enhet som är mest relevant för den använda metoden, tillsammans med ett referensintervall som gör det möjligt att tolka resultatet korrekt. Det bästa sättet att förstå dina hormonnivåer är att jämföra ditt värde med referensintervallet som anges i rapporten, istället för att försöka matcha det mot blodtestresultat från en annan källa.

Precis som vid hormontester beror mätningarna av mineraler och vitaminer på vilken typ av prov som används. Helblodstester mäter den totala mängden i både röda blodkroppar och plasma, medan serum- eller plasmatester endast mäter det som cirkulerar i vätskefasen.

På grund av detta kan värden och referensintervall inte jämföras eller omvandlas direkt. Helblodsresultat är ofta högre eftersom de inkluderar mineraler som finns lagrade inne i cellerna.

Till exempel är zink, magnesium och selen mycket högre i helblod än i serum. Ett zinkvärde på 6,5 mg/L från ett helblodstest kan verka högt jämfört med serumintervall (0,7–1,2 mg/L), men de återspeglar olika typer av mätningar.

Tolka alltid resultaten utifrån referensintervallet som anges för just den testtypen.